MAN MÅSTE INGENTING

De senaste månaderna har jag känt mig så otroligt stressad och ångestfylld, och jag har hela tiden trott att är det beror på pressen av att klara skolan och samtidigt hinna med jobbet så att jag ska kunna klara mig ekonomiskt. Tanken om att "när jag får sommarlov, då kommer stressen att försvinna eftersom jag får mer ledig tid och vila" är något jag har haft i bakhuvudet hela våren. Men nu när sommarlovet äntligen är här, jag är ledig från jobbet och får tid till återhämtning är stressen och ångesten fortfarande kvar.
 
Det jag har märkt den senaste tiden är hur sociala medier som Facebook men framför allt Instagram får mig att känna ångest och stress.
 
Tidigare har Instagram varit ett ställe där jag kunnat hämta inspiration, men också ett ställe för mig att få utlopp för min egen kreativitet. Jag har alltid älskat att vara kreativ och har fotat mycket, skrivit, målat och nu på senare år också skapat mycket digitalt innehåll. För mig har Instagram fungerat som en kreativ samlingsplats och något jag förknippat med positivitet, men den senaste tiden har det förändrats.
 
Mitt Instagram-användande har trots det ökat det senaste året och så fort jag fått en ledig minut över och rastlösheten fallit in har jag tagit upp telefonen, scrollat, scrollat och scrollat. Ju mer jag scrollat desto fler intryck har jag fått, och desto mer har jag börjat känna stress över allt jag INTE har, INTE är och INTE gör. Det är som att jag genom alla intryck format något typ av ideal som jag känner att jag BORDE leva upp till för att vara en lyckad och framgångsrik människa. Ett ideal som är uppbyggt av de tiotusentals, kanske hundratusentals intryck jag får från olika Instagramkonton, ett ideal som är omöjligt att nå upp till. Och trots att jag vet att Instagram är en extremt polerad värld, där saker och ting sällan speglar den riktiga världen så tror hjärnan på vad den SER – bilder på "perfekta kroppar" (vad det nu är), dyra väskor, resor till otroliga platser, fantastiska hem, framgångsrika yrkespersoner som ger sken av att de jobbar hela tiden, personer som har åtråvärda och kreddiga jobb och som tjänar extremt mycket pengar. Alltså bilder på det som för mig blivit synonymt med framgång och lycka och något att därför sträva efter. Det är inte så konstigt att jag känner en massa måsten och borden, har svårt att varva ner, sömnsvårigheter, känner stress och ångest över att jag inte är "där jag borde".
 
När jag väl är inne i Instagram-världen och min hjärna tar del av alla intryck, förstår jag inte hur mycket det påverkar mig negativt. Det är ju bara bilder? Men jag har märkt mer och mer att jag i mitt undermedvetna ifrågasätter jag mig själv och är otroligt självkritisk. Jag jämför mig själv med andra, får EXTREMT mycket prestationsångest, vilket gör att jag tvivlar på min egen förmåga. Det finns ju ändå alltid någon som är bättre, mer lyckad och mer framgångsrik.
 
Om det tidigare fanns en stor kropps- och träningshets i sociala medier (vilket det fortfarande finns), så märker jag nu också av en otrolig hets om hur viktigt det är att bli framgångsrik, och att bilden av att vara framgångsrik bara skildras på ett sätt. Jag har matats med det så himla länge nu att jag har börjat känna mig vilse i vad jag själv vill. Jag känner en inre stress i saker jag borde göra, men för vem är det egentligen jag "borde göra"? Är det verkligen för mig själv? Knappast. Detta är ett tydligt tecken på att jag borde tänka om och lyssna mer på vad JAG faktiskt vill göra, och inte tillåta mig själv påverkas av omgivningen.
 
Vi måste sluta jämföra oss med varandra och istället se och uppskatta det vi själva ÄR, HAR och GÖR snarare än det vi INTE ÄR, HAR och GÖR.
 
I veckan såg jag en bild med ett budskap som jag kände mig väldigt träffad av, och något som jag tror andra som också känner stress och ångest över prestationer i livet kanske kan må lite bättre av att läsa. Det löd som följande: 

"MAN MÅSTE INGENTING.
INGENTING.
INGENTING."
KRÖNIKOR | | 4 kommentarer |

JAG HAR KÄNT MIG SOM DEN FULASTE PERSONEN I HELA VÄRLDEN

Isabelle Burlin
 
Sedan jag var 14 år har jag haft problem med min hy. I snart 10 år har jag stått framför spegeln, granskat mitt ansikte, klämt och pillat, använt olika dyra krämer, gråtit, tyckt och känt mig äcklig, fått utskrivet olika tabletter och speciella krämer av läkare för att acnen ska gå bort. Men inget har hjälpt. 
 
Under tonåren täckte jag alltid mitt ansikte med smink så att ingen skulle kunna se mina hudproblem. Till och med om jag bara skulle gå och hämta posten 200 m från mitt hem.
 
I bilen på väg till fotbollsträningarna, när jag oftast var osminkad, drog jag ibland ner spegeln i passagerarsätet, granskade min hud, höll upp båda händerna och täckte för de mest acnedrabbade områderna och tänkte "om bara dessa skulle försvinna då skulle jag ändå vara ganska fin".                               
 
I skolan var det extremt jobbigt att vara med på simlektionerna, för då skulle alla i min klass kunna se min prickiga rygg, och mitt prickiga ansikte, eftersom sminket i ansiktet skulle gå bort på grund av den fuktiga miljön.
 
När någon tog en bild på mig, och jag var utan smink eller att finnarna syntes, tyckte jag att det var EXTREMT jobbigt. Jag ville aldrig vara med på bild.
 
I många många år (och fortfarande idag) matas jag med bilden av att finnar och acne är något fult och äckligt. Tänk bara på all reklam som görs för hudvårdsprodukter som ska motverka finnar, acne, och "oren hy". Och vadå oren hy? Acne har absolut ingenting med hur ren eller oren hy man har.
 
Idag står jag fortfarande framför spegeln och granskar mig själv. Ibland gråter jag av hopplöshet och frustration för att jag känner mig som den fulaste personen i hela världen just på grund av min acne, och att ingenting hjälper vad jag än gör. Ibland känns det som att jag är den enda personen med detta problem trots att jag vet att det finns personer som lider av samma sak.
 
Trots att jag vet att det finns flera miljoner människor över hela världen, som också har acne, så tror jag att jag är den enda, eftersom jag på bloggar, instagram och övriga sociala medier aldrig ser någon med denna hudproblematik, eftersom det retuscheras bort. 
 
Och ja, jag förstår varför man väljer att retuschera bort. Kanske för att man skäms, kanske för att man känner sig osäker, kanske för att man känner sig ful. Kanske för att man är rädd för att få elaka kommentarer. Anledningarna är många och jag kan känna igen mig i varenda anledning. Personerna som retuscherar och fixar till sina bilder, det är inte deras fel att det blivit så här. Det är samhällets fel, och vi är alla produkter av samhället, men jag vägrar att acceptera det.
 
Jag vill inte att människor med samma problem som mig ska känna sig ensamma. Jag vill inte bidra till den osäkerhet och ensamhet som bland annat retuscherade bilder kan ge. Jag vill inte känna mig ful och äckliga på grund av min acne. Jag vill inte att andra heller ska känna så om sig själva för att de inte har någon att känna igen sig i. Därför gör jag ett aktivt val i att exponera mig själv precis så som jag ser ut. För att jag vill kunna lägga upp bilder på mig själv utan att bry mig om att acnen syns. Jag vill kunna känna mig fin. Men framför allt, så vill jag inte att några jävla prickar i ansiktet ska få begränsa mig. 
 
Isabelle Burlin
Isabelle Burlin
Isabelle Burlin

Förra året skrev jag en krönika om dålig hy och hur det kan påverka ens psyke.
 
Här kan ni läsa den: 
 
AKNE, KRÖNIKOR | | 29 kommentarer |
Upp